Tisdag 1 December 2009 Tävling

Ecomotion - wrap up

Sverige tar andelar på den internationella cirkusen, för en månad sedan tog Lundhags Adventure en meriterande tredjeplats på VM och nu senast ingick Mikael Lindnord i Oskalonga International som även de tog en tredje plats på AR WorldSeries tävlingen Ecomotion i Brasilien. Multisport.se bad om några ”go” bitar från tävlingen.

Det såg ut som att ni låg med, men sedan tappade snabbt placeringar?

Vår navigering var inte den bästa, vi gjorde en timmes miss redan på första sträckan och följde fel stig som ledde till en dead-end, så det var bara att springa och klättra tillbaka igen. Inte för att skylla på något men navigeringen var halvklurig då kartorna var 1:100.000 med 50 m ekvidistans. Men tyvärr gjorde vi några flera såna bommar, så det blev några timmar till slut.

Spännande?

Vi sprang i 2,5 meters höga buskage i labyrintliknande stigar när det började mullra i backen och det kom skenade kor överallt. Vi skrek och viftade med armarna av allt vi hade för att inte bli nermejade.

Och det finns nog inget annat land i världen som tillåter forspaddling på natten, men i Ecomotion är det vardagsmat. Man ser inte längre än vad pannlampan visar men mullret indikerar forsavsnitten, ett under att ingen olycka har hänt ännu.

Forspaddlingarna ligger på de mesta på klass 2, 3-, men på natten blir det betydligt klurigare. Foto: Ecomotion

Vi hörde om ditt fall under en av trekkingarna vad hände egentligen?

Efter paddlingen kommer vi upp på en delad andra plats med Adventure Camp och vi springer ifrån dem direkt ut från bytet och tar sedan en mer direkt rutt mot första checkpoint, vilket visar sig vara en duktig omväg då vi fastnar i bushen och tillslut även måste friklättra på den lodrätta klippväggen. Jag klättrar som nummer två, men halvvägs upp tappar jag mitt högra handgrepp och jag ramlar baklänges utför klippan. Efter att ha gjort en okontrollerad bakåtvolt tar jag första landningen vid klippans fot på fötterna innan jag tumlar in i den täta bushen och fastnar. Jag är i medvetande även om allt snurrar och är alldeles yr och ser hur mitt knä växer av svullnaden och det blöder från hacken. ”Lico” kommer ner och är alldeles förtvivlad och tror att jag dött efter mitt fall på ca10meter. Kommer tillbaka till sans ganska snabbt och kan efter 5-10 minuter ge klättringen en andra chans och denna gång går det bättre även om jag kände mig illa till mods.

Alla assistentbyten var i olika byar, där man ur huse stod och tittade på spektakulet som kommit till deras by. Foto: Ecomotion

Det såg varmt ut, hur är det att tävla i sånt varmt klimat?

Under tredje dygnet tog värmen ut sin rätt, långa, långa klättringar på över 1000 höjdmeter i över 35 grader gjorde att det kändes som att huden kokade och var tvungen att pace mig själv. Det är självklart tufft när du då tävlar med två som bor i Kalifornien och en inhemsk som är vana med värmen på helt annat sätt.

Vad hände på slutet, vi var peppade för en spurtstrid?

Vi vet att vi ska fastna i darkzone ungefär 8 timmar från målet och slår av på takten de sista timmarna in, men får där veta att race directorn Said ändrat reglerna och inte tänker använda de tradionella darkzone reglerna som bestämdes innan på genomgången innan tävling utan att lagets tids frys under natten, detta innebär att vi inte har en chans att ta segern utan får gå i mål med vår bronspeng istället även om vi sedan var över timmen snabbare på sista dagen än de båda andra tätlagen.

Hela tiden jobbade deltagarna med att hålla nere kroppstemperaturen. Foto: Ecomotion

Hur funkade det att tävla med olika nationaliteter?

Det är svårt att tävla på olika språk, speciellt när man är trött blir engelskan aningen knagglig och har man dessutom en brasse i laget som redan nykter är halvdålig på engelska, även om ”Lico” kompenserar upp sitt språk med sin coolhets faktor som är skyhög. Det hjälper dock till mycket att alla i laget är så rutinerade och sån koll på sig själva.

Men sedan var det väldigt tufft att tävla med detta lag då vi körde på gränsen till vårdslöst fort ibland med utan någon helst respekt för värmen. Hela tiden förflytta sig, pusha-push, springa där det går och även där det inte egentligen går som i mjuk sand och uppför.

Otroligt lärorikt att tävla i ett lag med sån enorm killer attityd och push där allt ansvar ligger på personliga individen att sköta om sig, jag tackar mina snart 12 års tävlingserfarenhet för mycket annars hade jag aldrig överlevt.

Mikael Lindnord i mål efter lite drygt 4 dygns tävlande. Foto: Ecomotion

En rolig grej som hände på slutet var att Diamantinas lokala cykelkille hade taggat upp för att cykla med oss den sista sträckan på 1,5 mil in till målet, men han flög av efter 2km, då ”Oskalonga” körde individuell tempo etapp så mjölksyran spruta ur öronen. Inte ens all personal vid målet var beredda utan när vi korsade mållinjen satt de och fikade och räknade med att vi skulle komma 2 timmar senare.

Mer om tävlingen: www.ecomotion.com.br

< Tillbaka