Adrenalin Rush 2002 Av Åsa Eklund Foto: Peder Sundström Vaknar till av att jag slår huvudet i duschväggen… Var är jag? Vad gör jag här? Var är Per, Gurra och Björn? Frågorna rusar genom huvudet utan att finna svar. Men när jag tittar ut genom duschen och ser en lerig hög av kläder och något som liknar en Haglöfsrygga inser jag att vi gått i mål… De två sista etapperna har gått som i en dröm. Större delen av hjärnan ville ha timeout och drömma sig bort medan “tävlingshjärnan” och kroppen ville vidare. Innan loppet Vi är nere på Irland i god tid innan start. Det är underbart skönt och kunna mecka i lugn och ro samt äta och sova gott. När de andra lagen anländer kan vi bara strosa runt och ta det lugnt. Men när väl roadbook och kartor släpps på lördagskvällen blir det full rulle igen. Björn och Per jobbar hårt för att rita in alla kartor och lusläsa roadbooken medan Gurra och jag själv lägger upp matstrategierna och packar våra lådor en sista gång. Tiden rullar på i en faslig fart men en timme innan start har vi allt klart. Fötterna är insmorda och tejpade, drickan blandad och tävlingskläderna påtagna. Start söndag kl 18.00 Pang! En hel hjord av flytväst- och hjälmprydda multisportare rusar iväg mot kanoterna. Dessa ligger uppradade på strandkanten 500 meter bort. Vi kommer i fint och efter 500 meter går Maybe Xdin upp i ledningen. Vi känner oss starka och 100 procentigt fokuserade på uppgiften. Kontrollerna plockas en efter en medan skymningen kommer smygande. Efter drygt 4 timmars paddling glider vi in som ledande lag till första växlingen. Björn, vår lagkapten, får en signatur i logboken medan en annan kontrollant checkar våra personliga stämpelkort. “Gurra visa ditt stämpelkort” ropar Per. “Visst, kommer snart” svarar Gurra medan han famlar efter den lilla plastbiten i mörkret. “Lys här, den satt ju här på flytvästen… jag har haft den här hela tiden… jag har ju stämplat alla kontroller… ” Sakta går det upp för oss att första bakslaget är ett faktum. Stämpelkortet har lossnat från flytvästen. Tankarna rusar genom våra huvuden, skall vi bli diskade som på C2? Finns det en möjlighet att paddla tillbaka och hitta det i mörkret? Varför ska detta hända just oss? Vi har ju stämplat alla kontroller och gjort helt rätt. Allt känns orättvist. “Fortsätt!”, ljuder funktionärens stämma “Brian, tävlingsledaren, kommer ge er ett tidstillägg senare”. Medan vi springer upp mot cyklarna hör vi att Reebook är på väg in som andra lag. Det känns trots allt helt okej att vara svensk denna dag med två svenska lag i topp… Nu är det fullt fokus framåt igen. Sträcka 2, MTB Kommande sträcka blir inte riktigt vad vi tänkt oss. Framför oss har vi en stigning på 300 höjdmeter. Berget är lerigt och brant och det är tufft att bära cykeln samtidigt som man halkar omkring i leran. När vi pustande och stånkande kommer över krönet möts vi av Brian som skall ge oss vår dom. Det blir 30 minuters tidstillägg som skall avtjänas på sista kontrollen före mål. “Det är bara att jobba på, nu ska vi ut på “Ulster Way”, typ en vandringsled, som vi ska följa ett tag framöver” ropar Björn. Vi sätter oss upp på cyklarna och det bär iväg i mörkret… Efter några 100m är vi inte längre på en stig. Underlaget känns som svensk myrmark men har dessutom stora gropar och snåriga buskar. Vi irrar omkring i mörkret för att hitta tillbaka till “Ulster Way”. Jag börjar så smått inse att detta är den sanna multisporten. Cykelsträckan kunde lika gärna hetat “Släp, bär och styrkelyft med liten cykel”. Jag väcks från mina tankar när fler pannlampor dyker upp i mörkret. Samtidigt hittar Björn en ledmarkering. Reebook är ifatt och vi plumsar vidare tillsammans i lervällingen. Efter ett tag kommer vi ut till en grusväg. “Äntligen cykelbart” utbrister Per, men glädjen blir kortvarig och snart ger vi oss ut i terrängen igen. Ja, så håller det på i stort sett hela natten. Reebook och vi växlar med att vara i ledningen. Vi börjar bli lite oroliga för våra punkteringar, är nu uppe i tre stycken och extraslangarna har tagit slut. Gryningen är på väg och vi stannar för att fylla på nytt vatten och blanda en grötpåse till frukost. Stigen tar slut och Björn mumlar något om att det är 2km obanad terräng igen. I samma stund ropar Multi Mike i Reebook att andra lag är på gång bakom oss. Vi försöker forcera genom den oländiga terrängen, jag tycker det är jobbigt att bära omkring på cykeln. Gång efter annan halkar jag ner i gropar som går en upp till hakan för att i nästa stund fastna med cykeln i en buske. Efter att ha trängt oss igenom en nästan ogenomtränglig granplantering är vi äntligen ute på riktig grusväg. Vi ska bara stämpla en kontroll och sen bär det av efter det s k Tulip systemet. Det är ett navigationssystem där man använder cykeldatorn och en speciell väganvisning. Just i denna stund dyker Team Omniglow Lythgoes upp och går rakt på kontrollen för att sedan susa iväg. Sista delen av cykelsträckan blir jobbig för Björn. Våra extra slangar har tagit slut och han har fått pyspunka. Han står upp och cyklar för att inte lägga för mycket tryck på bakhjulet. Dessutom får han stanna och pumpa med jämna mellanrum. Efter drygt 10 timmar börjar vi närma oss växling nummer 2 och första vandringssträckan. Sträcka 3, Vandring Team Omniglow Lythgoes ligger 15 minuter före oss när vi joggar ut i ett landskap som påminner om svenska fjällen dock med ett större inslag av torv och grästuvor än vi är vana vid. För varje steg man tar sjunker man ner en bit i tuvan. Visserligen bra stötdämpning för benen med dock mycket energikrävande. Jag är glad att vi har stavar med oss “Det man inte har i benen får man ha i armarna” tänker jag tyst. Annars tänker jag inte så mycket utan koncentrerar mig på att hoppa mellan tuvorna och hålla fötterna på rätt köl. Grabbarna fyller på vatten i sina couscous-påsar och låter det svälla en stund. Själv mår jag lite illa och får inte i mig så mycket. Någon nöt och torkad fruktbit är vad magen förmår ta emot. Det håller dock inte i längden och jag känner hur det börjar snurra i huvudet. Just då kommer vi fram till en klippavsats och det är dags för första klättermomentet. 130m firning, repklättring, traversering och en linbana. Jag tycker att jag fumlar mig igenom hela momentet. Måste försöka få i mig lite energi. Räddaren i nöden är Performance RX, en protein, kolhydrat och vitamindryck. Den är snäll mot magen och lätt att dricka. Jag piggnar till och vi hoppar och små springer sista delen av sträckan. Vi har varit ute på vandringen i över 11 timmar och det börjar skymma när vi närmar oss växling nr 3. Sträcka 4, MTB Vi hittar våra cyklar samtidigt som 1000-tals knott anfaller oss. Det känns lite ojust att bli offer när man som mest behöver sin energi. De hjälper oss dock att göra ett snabbt byte för still är det sista man vill är att stå stilla. Vi cyklar iväg och känner hur John Blund sakta men säkert gör sig påmind. Vi har svårt att hålla fokus och fatta vettiga beslut. Jag försöker dra igång en diskussion kring framtida taktik. Det är 16 km till nästa station där vi kommer få tillgång till våra boxar för första gången. Efter det är det ytterligare en cykelsträcka innan det är dags för havspaddling. På denna sträcka finns en s k “dark zon” vilket innebär att det är förbjudet att paddla mellan klockan 22.30 och 04.30. Vi är väldigt suddiga i vårt tänkande och känner att det är bäst att stanna och sova en stund vid boxarna. När vi ätit och packat om ryggorna är klockan 24.00. Vi kryper ner i våra sovsäckar och använder det obligatoriska tältet som sovsäckspåse och regnskydd. Ja, regnat har det gjort sen vi lämnade Sverige så man börjar vänja sig vid att vara blöt och fuktig. 45min senare ringer Gurras klocka och vi packar snabbt ihop och ger oss av. Sömnen har gjort oss gott och vi gör en mycket bra cykelsträcka. Dock var vår tidsberäkning i optimistiska laget och vi inser att det blir tufft att hinna fram till paddlingen i tid d v s 04.30. Vi vet att vi ligger sämst tvåa och pumpar på för att inte tappa mark. Inför sista kontrollen står vi inför ett vägval, antingen 18 km väg med en stigning på 350 höjdmeter på slutet eller 6-7 km på stig och genom obanad terräng. Erfarenheten från “Ulster Way” gör beslutet lätt och vi väljer den långa vägen. Klockan 04.45 når vi toppen och kontrollen, vi ser dock inga cykelspår. “Vi måste vara först!” utbrister Björn. Sträcka 5, Havspaddling Foto: Peder Sundström Klockan 06.00 glider vi ut på ett stilla hav, tävlingsledningen ger oss dock en hint om att dåligt väder är på väg. Vi rundar en udde och får känna på riktiga havssvall och kraftiga undervatten strömmar. När vi stämplat vid PC 7 får vi besked om att paddligen kommer att avbrytas vid nästa kontroll. Dit är det 20 km på öppet hav. Det börjar blåsa upp och vi guppar upp och ner i motvinden. I den andra kanoten ser jag hur Per börjar hänga lite med huvudet. Sista biten in mot kontrollen möts vi av tidvattnet som är på väg ut. Jag och Björn paddlar på som det vore ett 200 meters lopp men när vi tittar in mot land så rör vi oss knappt ur fläcken. Gurra och Per verkar trötta och halkar efter. Vi håller säkert på i 30minuter för att ta oss de sista 100 meter in till land där vi ska göra ett lyft för att nå PC 8. Väl framme möts vi av rykande het soppa, trevliga funktionärer och bäddade sängar…! Klockan stoppas och vi får vila tills nya order kommer. Per mår dåligt och får upp soppan direkt. Vi går och lägger oss och det känns otroligt lyxigt med sängar. Jag vaknar med ett ryck när Per ramlar ur sängen. Han är genomsvett och yrar något om att det är bättre att ligga på golvet… Någon timma senare väcks vi och Björn får ny information. Sex lag har kommit in och nu ska vi transporteras med buss till Ride and Run sträckan. Vi leder med några timmar och kommer att få sticka ut först. Sträcka 6, Ride & Run Allt flyter på fint. Hästarna är väldresserade och Per och jag springer inkopplade bakom. Det är kanon att få lite draghjälp i uppförsbackarna. Det finns dock ett orosmoln. Per mår inte bra, han får inte behålla vare sig vätska eller mat. Trots detta håller han god min och kämpar på. Vi rider på vägar, ängar och stränder medan mörkret faller på. Gustaf njuter av färden och utbrister “Tänk vad avundsjuka alla ridtjejer skulle bli där hemma om de visste vad vi gör nu” “Galoppera fram på Irländska stränder det är alla ridtjejers dröm vet ni!”. Sista biten in mot nästa växling är seg. Vi går genom snårig ungskog där någon mindre vänlig själ har fällt träd rakt över stigen. Fina hinder både för hästarna och mig själv. Sträcka 7, Vandring Vi ligger fortfarande i ledningen när vi börja vandra upp mot bergen. Det börjar så smått ljusna och det är dags att blanda grötpåsen igen. Vi tar vatten från ett lerigt dike och stoppar i några droppar Acua care för att rena det. Per mår verkligen dåligt och Gustaf tar tag i det hela. “Det här funkar inte! Vi måste göra något år Per. Han har inte fått i sig något på över ett dygn”. Vi beslutar oss för att stanna och sova en stund och hoppas att detta kan lindra magproblemen. Det är inte lätt att hitta en bra sovplats. Det är blött överallt och det regnar. Vi vecklar upp våra överlevnadsfiltar och kurar ihop oss tätt tillsammans. Per somnar direkt medan vi andra har lite svårare att somna. Efter en stund regnar det så kraftigt att vi inte kan ligga kvar längre… Vi lunkar vidare i sakta mak medan dimman sluter sig allt tätare omkring oss. Det känns som att vandra i en dröm där allt går i ultraterapi. Så småningom kommer vi ner till en kraftstation där en kontroll ska ligga. Vi letar överallt men kan inte hitta den. Efter 40 minuter ser vi ett lag komma nerspringande från bergen och går rakt på kontrollen. Vi vaknar till lite och försöker börja springa. Då ser jag ytterligare ett lag komma springande i ögonvrån. Per mår verkligen dåligt nu. Hans mage krampar hela tiden och han har kraftig diarré. Björn drar honom och han kämpar lydigt på. Avståndet till de andra lagen växer och de är snart utom synhåll. Efter några timmar kommer vi ner till en dal. Situationen är ohållbar och vi beslutar oss för att stanna. Vi kryper in i ett fallfärdigt hus och gör i ordning en sovplats till Per. Björn hämtar nytt vatten och vi “lagar” lite lunch. För min del blir det kallt potatismos och makrill. Makrill i tomatsås är verkligen en höjdare. Per somnar bums medan vi andra pular med vår utrustning och försöker vårda våra fötter. Det har ömmat rejält under fotsulorna sista biten av vandringen och behovet av vård är stort. Själv sitter jag med fötterna i vädret och försöker få dem att torka. Jag får inte mycket annat gjort men till slut samlar jag krafterna och gör ett försök att sätta på compeed. Men 2,5 dygns väta gör att de är för blöta så ingenting fastnar. Gustaf har lagt sig bredvid Per medan Björn verkat komma in i samma handlingsförlamning som jag. Efter dryga två timmar väcker vi Per och försöker få i honom lite nyponsoppa. Vi packar ihop och går iväg. Vi hinner knappt gå 100 meter förrän Per måste lägga sig ner igen. Magen krampar och han har otroliga smärtor. Ja, så håller vi på går en liten bit, stannar, går och stannar… Per ser ynklig ut och önskar nog mest av allt att han vore hemma i sin egen säng. Situationen känns patetisk, tre stycken som känner sig starka och vill inget hellre än att få fortsätta och så en stackars sjukling som knappt kan ta sig framåt. Gurra, jag och Björn tar ett snack. Logiskt inser vi att vi måste bryta fast känslomässigt vill vi inte riktigt tro att det är sant. Men det är sant, precis lika sant som ett polskt lag just passerar förbi oss. Enligt reglerna får man bara bryta på växlingsstationerna. Det är fortfarande en bit kvar dit och i denna takten kommer det att ta ytterligare några timmar. Frågan är om vi klarar oss ända dit? Vilka konsekvenser och framtida men kan det ge Per? Ja, nu gäller det att tänka till. Vi beslutar dock att fortsätta och låta det ta den tid det tar. Gustaf fiskar upp ett magpiller han fått av sin mamma. “Här Per! Ett magiskt piller som botar allt från kramper till illamående!” Jag och Björn passar på att borsta tänderna medan Per tvingas lägga sig ner igen för att uthärda ett krampanfall. Känns otroligt skönt att få bort beläggningen efter all sportdryck. Efter ett tag tycker jag Per går lite rakare. Han får lite mer nyponsoppa och lyckas behålla den. När både Björn och jag går vid hans sida utbrister han. Nu kör vi! Klart vi ska gå i mål! Jag och Björn tittar på varandra. Yrar han? Men icke, krampen i magen börjar släppa och nu mår han bara illa säger han. Vi vet inte riktigt vad vi ska tro eller göra. Väl nere på växlingsstaionen är Per bergsäker. “Bara ni drar mig så fixar jag det”. Sträcka 8, MTB Vi cyklar iväg, lägger oss på rulle och kopplar in dragsystemen. Det är onsdag eftermiddag och vi har varit igång i tre dygn. Vi följer Tulip anvisningarna och trampar på så gott vi förmår. Vi får ytterligare några punkteringar men nu har vi fler slangar med oss så det är bara att byta. Vid första grottkontrollen möter vi polackerna. Nytt hopp tänds inom oss. Kanske vi kan bli trea ändå. Vi kämpar på mot PC 14 där våra boxar väntar innan det är dags för grottmomentet. Några kilometer innan växlingen går vi ikapp polackerna. Vi trycker på lite extra när vi går om och de orkar inte hänga på. Sträcka 9, Grottkrypning Grottmomentet blir lätt kaotiskt. Per börjar få ont i magen igen och jag och Gurra stöttar honom när vi går mot grottorna. När vi gått nån km inser vi att vi glömt en del av roodbook som behövs för att kunna orientera i grottorna. Eftersom hela laget måste hålla ihop hela tiden får vi släpa med stackars Per ner till boxarna igen. Mörkret faller på och vi börjar bli trötta och har svårt att hitta till grottorna. Polackerna går om oss samtidigt som vi kommer på rätt spår igen. Vi tränger oss förbi Polackeran när vi kryper in i grottan. Det är trångt så man får åla sig fram mot kontrollen. När vi ska ta oss ut igen förvillas vi av att roodbooken beskriver att utgången ska vara där kartan markerat “Daylight”. Men vi kan varken se daylight eller hitta utgången. Jag tycker det är lite otäckt när man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Björn verkar vara lite suddig i huvudet och jag försöker läsa kartan. Den är dock så lerig och smutsig så det är svårt att urskilja något i den bäcksvarta grottan. Så här i efterhand kan man ju skratta åt det eftersom det inte går att se daylight när det är mörkt ute. Till slut inser vi att vi måste krypa ut samma väg som vi kom in. Nästa grottmoment blir blött. För att komma in måste vi vada i strömmande vatten som når mig upp till hakan. Gustaf läser kartan och allt går snabbt och smidigt. Stäcka 10, MTB Vi slänger av oss våra leriga kläder och packar om för de sista två sträckorna. Polackerna ligger före men verkar inte ha så bråttom iväg från boxarna. Jag märker att jag har problem att packa ner rätt saker och att organisationsförmågan inte är den allra bästa. Men väl uppe på cyklarna igen inser jag att det är mycket värre ställt med Björn och Per. De pratar osammanhängande och vinglar runt på vägen. Konstapel Gustaf pratar på som bara den för att försöka hålla dem vakna. Det är mitt i natten och jag tycker att vi cyklar fram i snigelfart. Försöker mana på de andra men inser att det inte är någon större idé. När vi cyklat några timmar märker jag hur jag själv får problem att hålla ögonen öppna och har svårt att skilja på dröm och verklighet. Vi cyklar som i dimma och när dimman väl slår till på riktigt blir det ännu svårare att hålla sig vaken. Vi rullar ner för ett berg och plötsligt ser jag Per falla en bit framför mig. Nu har han cyklat och somnat, tänker jag. Väl framme ser jag att han åkt rakt in i en grind som står mitt över vägen. Per klarar sig turligt nog utan större skador och cykeln kommer undan med en punktering. Sträcka 11, Paddling och målgång Vi kommer fram till växlingen i gryningen. Nu är det bara 45 km paddling innan vi går i mål. Man tappar lätt perspektiven under en sådan här tävling. I normala fall är ett 45 km pass riktigt långt men nu känns det som en spurtsträcka. Plötsligt dundrar Team The North Face in till växlingen. Vi blir lite förvirrade eftersom vi inte sett röken av dem under hela tävlingen. “Snabbt i med kanoterna!” manar jag på de andra. Vi vill ju verkligen behålla tredje platsen så nu gäller det att hänga i. Eftersom vi har 30 minuters strafftid måste vi vara minst 30 minuter före i mål. Björn piggnar till direkt och lotsar oss perfekt genom ett myller av öar och kobbar. Solen kommer fram för första gången under loppet och vi svettas rejält. Alla utom Per vill säga. Han fryser så han skakar och vill bara stanna och ta på sig mer och mer kläder hela tiden. Han har brist på vätska och energi och Gurra försöker få honom att äta och dricka så mycket det bara går. Under sista delen av paddlingen börjar energin tryta för oss alla, 4,5 mil är trots allt en bit. Jag känner att det börjar snurra i huvudet samtidigt som ryggen smärtar rejält. Det strålar upp i huvudet, ut i armar och ner i benen. På slutet kan jag inte paddla längre och Björn få dra allt själv sista biten in i mål. Vi stapplar upp ur kanoterna och springer sista biten in i mål som tredje lag. Vi har paddlat riktigt bra och plockat in närmare 3 timmar på vinnarlaget. Efter loppet Väl i mål kommer jag inte ihåg så mycket av loppet. Allt flyter liksom samman i en enda lång seg massa av upplevelser och känslointryck. Det är torsdag förmiddag och vi har varit igång sedan klockan sex i söndags morse. Vi kryper ner i våra sovsäckar får välbehövlig vila. Kroppen är dock orolig och uppe i varv och jag svettas, fryser och vaknar om vartannat. Gustaf och jag har fått problem med våra hälsenor medan Björn och Per mest har problem med magen. Fötterna är uppsvullna och tårna bortdomnade men i övrigt har våra kroppar klarat sig bra. Vi är glada över att vi kunde slutföra loppet och trots allt nöjda med vår tredje plats. Det känns som vi är på gång och att kapaciteten finns där. Vi ser med tillförsikt fram emot kommande långtävlingar… Maybe Xdin genom Åsa Eklund Adrenalin Rush 2002 Vad är skidalpinism? Vad är skidorientering?