Peak Perfomance inför VM

Den tredje och sista delen i vår serie inför VM handlar om Peak Perfomance. Vi fick oss en pratstund med lagkapten Mikael Lindnord. Bilder från Tiera Viva och Expedition Africa.

Vad är det med Adventure Racing som lockar?
Jag började för rätt länge sedan och då hette tävlingarna Eco Challenge och Raid Gauloises. På den tiden var anmälningsavgiften 250000 kr och Eco Challenge och Raid Gauloises låg så att det var svårt att göra båda. De som höll på i Sverige var Michael Lemmel och Mats Skott, de var mina idoler. Att följa tävlingarna via internet gick inte och det var lite mer svårtillgängligt än vad det är idag. Runners World hade en specialbilaga som handlade om multisport. Det var den drömmen man strävade efter och ville uppnå. De tävlingarna, med de uppläggen som var då, existerar inte längre men inspirationen har mynnat ut i vad det är idag. I slutet 1990-talet körde Discovery Channel ett antal dokumentärer om Adventure Racing från Eco Challenge. De produktionerna håller fortfarande väldigt hög klass och det var mycket av källan till min inspiration. Vi har idag samma drama i och på tävlingarna men tyvärr har vi inte det stora mediabolaget i ryggen som gör de där riktigt bra produktionerna. Vi har idag ungefär samma rapportering från tävlingarna men tyvärr saknas produktionen.

Jag har varit med hela vägen i Sverige där vi har försökt att förenkla och försvenska konceptet så att det ska vara så lättillgängligt som möjligt. Någonstans tappade vi i Sverige också sportens själ och identitet. Till slut blev det så att till och med möhippor kom och ville vara med på tävlingarna. De sviterna lider vi i svensk multisport fortfarande av idag. Vi i Sverige försökte skapa massor av tävlingar för nybörjare för det var väldigt viktigt att alla skulle klara av det. Men hur många nybörjare åker och kör t ex Ironman på Hawaii? Den tävlingen har inte blivit så stor för att den varken är enkel eller för att alla kan göra den. I slutet på 1990- och början på 2000-talet var Adventure Racing sida vid sida med triathlon och Ironman. Men något hände längs vägen och vi tappade bort oss och vad som var viktigt med sporten och tävlingarna. Våra stora konkurrenter idag är Ironman, Swim-Run, Obtacle Racing och Triathlon. Det vi tappade var det äventyrliga och vad vår historia är i grund och botten, det är det extrema som attraherar. Swedish Adventure Racing Series som Erik Pütsep har dragit igång är det bästa som kunde hända sporten i Sverige. I och med den så kanske vi hittar tillbaka till vad vi höll på med från början. Vår identitet är forsränning, repmoment och andra typer av äventyr. Eftersom vi gjorde tävlingarna enklare och enklare och det äventyrliga och extrema försvann tappade vi också deltagarna. Underlaget finns men vi måste hitta tillbaka till vad vi var från början.
Jag körde min första långa tävling -97 eller -98, Le Grand Tour och det var bland mina första multisporttävlingar överhuvudtaget. Den var nog typ 40 mil och vi hade inte speciellt mycket rätt grejer. Jag hade ett sådant där expeditionskartställ att ha under armen. Det hängde där och fladdrade runt halsen på cykelorienteringen och jag kunde ju inte läsa kartan för fem öre. Vi hade riktiga kängor att köra med på trekkingen, det slutade med att vi låg ordentligt sist av dem som fortfarande var kvar på banan. Nu kan man istället börja köra lite kortare tävlingar för att sedan eventuellt kliva över till att köra de längre. Men det är ändå märkligt att det inte fylls på med mer elit. Det är ju ungefär samma killar som håller på nu som fortfarande är i toppen, drygt 15 år senare.
Jag tror inte på att man ska fortsätta förenkla tävlingarna så att alla kan vara med. Det ska vara svårt att genomföra en 24-timmars eller ett längre Adventure Race. Sluta göra short course alternativ och dark zones för att man ska kunna lotsa så många lag i mål som möjligt. Det blir väldigt fel för dem som håller på med det här på allvar om lag som går i mål 4 dygn efter vinnaren bara har gjort halva banan och sprutar champagne vid målgång. Säkerhetstänket har tagit överhanden istället för att tävlingen ska bli bra. Då tar man också bort en del av taktiktänket hos lagen. Fokuset har varit att det är så viktigt att alla går i mål annars kommer de inte tillbaka. Hade det varit fokus för Ironman på Hawaii hade den tävlingen varit tvärdöd. Vi behöver komma tillbaka till rötterna, antingen så klarar lagen banan eller så gör man inte det. Se på hur utvecklingen varit på Ö till Ö, i början var det inte många lag som klarade det men nu har lagen tuffat till sig och tränat hårdare och i princip hela startfältet klarar banan. Det borde vara samma sak i multisporten också, klarar man inte banan så får man träna mer och försöka igen. Då kommer det också att bli mer sug för folk som är tränade och har kört andra typer av långa tävlingar att prova på långa multisporttävlingar. För att köra Adventure Racing på hög nivå måste man vara medveten om att det krävs ett otroligt hårt arbete och mycket träning.
Vi har en bra början nu med Pütseps serie och Johan Lilja som chefredaktör på Outside Träning. Det gäller att vi tar vara på det. Men vi måste också tänka på hur tävlingarna ser ut och hur vi bygger eventen. Det kan inte vara prispallar av SJ-pall och att banderollen hänger i ett fotbollsmål. Vi måste få upp seriositeten på arrangemangen, det är väldigt viktigt om vi ska kunna locka fler seriösa personer till sporten.

Ni är ju ett lag som funnits ett tag, men det är relativt nya personer i laget hur funkar ni ihop?
Vi drivs av prestation precis som många av de andra topplagen. Både en intern prestation men vi har också kontrakt med våra stora sponsorer. Där står det att vi ska prestera i vissa tävlingar för att klättra på t ex världsrankingen. Sådant skapar en del stress också, och även om vi har en bra budget är den egentligen inte tillräckligt hög. Så är det nog också för de flesta andra topplagen. Vårt lag består just nu av mig, Jonas Andersson som är ny för i år, Simon Niemi, Staffan Björklund, Karen Lundgren och Marika Wagner. Sedan har vi även lånat in Marcel Hagner en del. Jag är den som är lagkapten och det låter ju som att det inte är svårt men det är verkligen hårt jobb. I lagkaptens-jobbet ingår inte bara det som är på banan med en del taktiska beslut utan även väldigt mycket jobb utanför banan med sponsorer och hålla ihop laget. Jag har också en del navigatörsansvar men det vill jag helst inte under tävlingar. Vi jobbar med tårtbitar i vårt lag, alla ska fylla sin tårtbit och gärna inte kliva över och göra jobb i någon annans tårtbit. Min tårtbit är att jobba med att vi har rätt grejer på startlinjen vad gäller utrustning, att vi har gjort ett ordentligt jobb inför tävlingen med information, att helt enkelt försöka minimera slumpen så mycket som möjligt. Staffan är den som är huvudnavigatör men han är också så pass stark att han kan vara lagets strong guy. Både Jonas och Simons roller är att vara strong guys, och det innebär att göra hårt jobb hela tiden. Detta för att frilägga tid för lagkapten och navigatör så att de kan lägga tid på taktik och vägval. Vi har även kört med tjejer som navigerar och är lagkaptener men våra tjejers huvudroll är att tillföra positiv energi, de får aldrig vara negativa utan istället vara de som alltid är på tå och sprider glädje. Det är också gemensamt för alla topplag att man är helt kompromisslös med den personliga prestigen. Det är aldrig någon enskild som förhäver sig med att den var stark och drog mest osv.  

Hur har säsong varit hittills?
Den har varit väldigt bra med två pallplatser i världsserien, 2:a på Ten Island Race, lite sådär på ÅEC med en 6:e och 7:e plats med Marika och Simon och vi blev världsmästare i Swim Run med Staffan och Marika. Simon kan mycket bättre än vad han gjorde i år på ÅEC, han har kapacitet att vara på pallen. Han blev nedkyld på paddlingen och tappade toppklungan, det är sådant som händer. Staffan är så pass stark att han kan vinna ÅEC, jag ser honom som den starkaste i Sverige, kanske topp 3 i världen. Han är otroligt stark till fots, han har gjort milen på 29, även om han då vägde 20 kg mindre än idag. De fartresurserna finns där, han är otroligt stark. Dessutom är han kunnig, jobbat som guide och tagit hand om sig själv, lärt sig frysa och haft vätskebrist. Men Simon är också otroligt duktig, jag började coacha honom runt 2011 och då var han total nybörjare. Han har gått från total nybörjare till toppelit.

Hur många VM har ni kört som lag?
Jag har varit med på VM länge, började som assistent åt Team Silva med Andreas Widegren och Aaron Prince. Efter det sade jag att jag inte skulle missa ett enda VM. 2004, 2005 körde jag och 2006 arrangerade jag VM i Hemavan. 2007-2009 körde jag och 2010 hade vi ett riktigt topplag med Per Vestling som navigatör. Den killen är riktigt duktig, hans navigering är otroligt bra. Han kan sätta sig ner på en stubbe tyst i skogen i 20 min och kolla på kartan och sedan säga, ja just det här är vi och sedan bara fortsätta. Då hade vi vunnit en världscuptävling i Costa Rica, det var faktiskt första gången som ett svenskt lag tog en världscuptävling utomlands. Tyvärr blev vi sjuka i Costa Rica och kunde inte vara med på VM. Men sedan dess har jag varit med.

Vad tog ni med er från förra årets VM?
Vi har analyserat och tittat på vad vi gjorde för misstag. Under tävlingen skulle vi följa en flod på en sida och vi fick inte korsa den. Vi korsade heller aldrig floden men tyvärr var arrangören övertygad om det vilket gjorde att vi fick 4 timmars strafftid. Det var ganska allmänt dåligt flyt i tävlingen för oss överhuvudtaget. På en sträcka var vi ordentligt vilse och satt vid en skola i ösregn med alla kläder på och hade ingen aning om vart vi var. Man kan likna det med snöboll som man vill putta med en pinne så att den bara rullar på. Man vill inte bara jobba med att börja om och bygga upp snöbollen igen. Vi gjorde mycket misstag som kostade mycket tid. Det var mycket som gick fel men det blev till slut så rätt ändå. Arthur ligger vid fötterna på mig nu och myser. Så det blev en väldigt bra avslutning på hela upplevelsen. Den djungeltrekkingen som Simon kroknade på var riktigt hård, alla såg ut som lik när de kom ut från den sträckan. Simon blev ju lite krokig men det berodde lite på att Arthur hade ätit upp hans mat.

Årets VM går ju också i djungeln, hur ser ni på det och vad tror ni kommer vara den största utmaningen?
Jag har inga problem med djungeln, jag tycker det är coolt att tävla i den miljön. Men det kommer vara fruktansvärt varmt och blött. Det kommer vara riktigt hårt, folk kommer spy och sedan bryta. Men topplagen har koll på det där, alla internationella topplag är sjukt hårda. Man kan tycka att man själv är hård och har tjockt pannben men det har alla andra topplagen också. Att klara av utmaningen är inte är skäl nog att åka dit, man måste titta på detaljerna och träna alla grenarna så att man blir så snabb som möjligt. Folks fötter kommer vara helt förstörda, det kommer bli stenhårt, om man vill vinna så kommer man bli helt förstörd. Det kommer bli ett enormt slitage på kroppen och mentalt. Det är något jag jobbar mycket med nu för att förbereda mina lagkamrater. Det gäller att förstå att det här kommer vara den värsta tävlingen man kommer köra. Listan med alla farliga djur är väldigt lång men det är extremt liten risk att man kommer stöta på något av dem. Det gäller att se det som att vi är på väg ut i krig, inget kommer hända mig och sedan är det bara att köra. Man vinner inga krig på att ligga i skyttegraven, man måste göra en framryckning över en kulle med kulorna vinande runt sig. De har också några farliga bin, jag har blivit biten av bin i Brasilien förut och det känns som att bli slagen med ett basebollträ.

Hur är formen i laget?
Med tanke på att vi blev världsmästare i Swim Run för ett tag sedan är stora delar av laget i väldigt bra form. Vårt problem just nu har varit att alla i laget håller en väldigt hög form och vi tittar på vilka olika roller som kan vara viktiga på just den här tävlingen. Nu handlar det kanske inte bara om vem som springer snabbast utan också om vem som klarar en motgång bäst. Vem klarar att spy galla och ändå prestera men det kan också gå hand i hand. I ju bättre form man är, desto längre in i tävlingen klarar man innan man måste börja kriga på allvar.
Det kommer bli det mest ovissa VM någonsin. Paddla vilse i träskmarken t ex, det kommer bli riktigt tufft.

Vad har ni för målsättning?
Vi vill vinna, det är det vi satsar på och det vi pratar om. Vi började som rankade topp 50 förra året och sedan klättrat upp till en 6:e plats. Vi har verkligen satsat på världsserien och vi vill vara i topp på rankingen. Det är därför vi också är väldigt noga med uttagning, vi har inte råd med en genomklappning. Grundtaktiken är klar, vi vet att det kommer bli mycket paddling t ex. Det kommer också handla mycket om taktik och hur de andra lagen väljer att göra. Sömnstrategin kommer också vara väldigt viktig, eftersom det inte finns några dark zones t ex. Det är precis såhär jag vill ha en VM-tävling, jag älskar verkligen det här konceptet. Det finns inget som lagen kan skydda sig bakom utan det är upp till laget vilken taktik man vill använda. Vi analyserar vilka olika lag som kommer vara med i toppen och utifrån vilka lagmedlemmar som de har med sig försöker vi också formera en taktik.

Vilka lag tror du kommer vara med och slåss?
Seagate, Haglöfs-Silva, SAFAT, Columbia Vidaraid och Tecnu. Det är framförallt mellan de här, förutom oss, som det kommer stå. Seagate kommer vara med i toppen, de är väldigt starka och dessutom är det mycket paddling. Mycket kommer också handla om navigeringen, den kommer vara avgörande. Mattias Nyström i Haglöfs-Silva är väldigt duktig, Johan Hasselmark i SAFAT är stabil som fasen på att navigera han också. De är också bra på att paddla. Det kommer till sist handla om vilket lag som klarar sina problem bäst. Det går inte att tävla i djungeln i världens största översvämningsområde utan att bli sjuk. Har man någon i laget som blir förvånad när han blir magsjuk kommer det bli svårt.
Som i Swaziland låg jag på en väg och spydde under silverfilten. Men vi fick reda på att vi hade ett lag bara några kilometer bakom oss. Det var bara att bita ihop och köra och till slut lyckades vi då också bli trea. Ska man lyckas på VM måste man vara förbered på djungeln och verkligen ta hand om sig själv.

Stort tack för pratstunden och stort lycka till.

//Jonas